Kim Lindqwister: Sommarlov
Kim på klätteräventyr i Stryn, Norge
Det är överrumplande hur nästintill allt kan knytas an till inredning. Rentav skrämmande. Låt oss slumpa några ämnen.
Asfalt: tänk dig en asfaltslagd balkong i sommarregn.
Kräksjuka: aha, det är därför engelsmännen har heltäckningsmatta på muggen.
Fotsvett: ett skoskåp med ventilation och luktdödare hade allt varit något.
Ja ni ser. Inte så svårt. Fortsätt nu själva, för nu checkar jag ut från ilovekitsch.blogg.se för den här gången. Det har varit kul, insiktsgivande och pråligt.
Glad sommar på er!
Kim.
Läs även Kims egen blogg: Kims monologer
Blåbärsklocka?
Alla vet vi ju att luktminnet är det sista som lämnar oss. Eller var det hoppet? Anyway. Vårt luktminne är helt fantastiskt. Jag minns till exempel fortfarande doften av mina kära luktsuddisar som jag skrivit om tidigare. Men det är inte allt, jag har några signaturdofter som aldrig kommer försvinna. Här är listan:
- Solvarm mörkgrön Volvo kombi
- Barbieben (ni vet, de där man tuggade på tills tänderna nuddade det böjbara skelettet)
- Penicillin med smultronsmak, brr - Syrenblommor
- Tång - Snor på lovikavante - Blodpudding
- Rengöringsmedel på träyta
Kanske vore det en grej att skapa allt med en tillhörande doft? Jordgubbsdoftande toalettpapper, syrenbeströdda örngott, blåbärspuffande gökur…
Jag vet inte, jag bara spånar.
Kim.
Läs även Kims egen blogg: Kims monologer
Happy lågkonja!
bild: soderklenoden.se
Antingen kan man välja att skylla allt, ALLT, på finanskrisen, eller så ser man till att se positivt på tillvaron.
Själv väljer jag det senare men tänkte försöka mig på att visa på ett optimistiskt sätt att se på lågkonja kontra inredning. Så här:
- Vi köper mer begagnat vilket både är charmigt och helrätt för miljön.
- Vi vänder oss till färg, tydligen, för att liva upp tillvaron lite extra (tydligen).
- Vi tillverkar våra egna prylar eller hottar upp våra befintliga vilket i sig bara måste bidra till att våra kreativa hjärnor får sig en kick.
Slutsatsen av detta är lika uppenbar som självklar:
Mer färg leder till lycka som leder till mer kreativitet som skapar medvetenhet som triggar vår intelligens som i långa loppet räddar miljön.
Enkelt.
Kim.
Läs även Kims egen blogg: Kims monologer
Att kräkas eller inte kräkas
Det är oerhört stor skillnad på att göra något medvetet och att handla rent instinktivt. Det är som med självdistans; det är ganska betryggande när den finns där, det är liksom ok att skratta om man måste.
Just självdistans är en av de absolut viktigaste hörnstenarna när det gäller inredning. Det måste finnas humor. En porslinsdalmatiner i ett hörn blir inte så het om stämningen skvallrar om att ägaren genuint och ärligt är seriös med sitt val av prydnad. Det måste finnas en tanke, en medvetenhet. Ungefär:
"Jag är medveten om att detta är en klenod från tidigt 80-tal och det är ju lite skoj"
När jag var i en by i Norge i veckan blev jag direkt och obarmhärtigt konfronterad med osmaklig inredning utan någon som helst humor i åtanke. Väggen i min stuga pryddes av (1) vägglampa med rutigt tyg och (2) bilder på miljöer limmade på träbitar. Kanske ser ni även på bilden ovan att det är en person på bilden längst upp? Svaret är ja, hon bär svinballa vita boots.
Detta arrangemang på hallväggen i en citylägenhet bär självdistans, humor och kanske även ett mått av genialitet. I en stuga vid en sjö i norska fjällvärlden, not so much.
Det måste finnas en tanke, en vridenhet, en filosofi.
Kim.
Läs även Kims egen blogg: Kims monologer
Kim Lindqwister: En plastflamingos manifest
Kitsch kan hjälpa mig att matcha när jag själv pryder balkongen.
Alltsammans är väldigt klassiskt. Precis som att människor med krulligt hår vill ha rakt, att blekfisar vill kunna bli brunbrända, att den logiska och realistiska människan hellre vill stå bredvid den konstnärliga, bohemiska. Jag sitter i precis samma grop när det gäller min inredning. Visionen är alltid storslagen; det ska vara mysigt, många kuddar, väggar prydda med fina fotografier som gäster kan stå och titta på länge, färger, material, blommor. Ja, ni förstår säkert. Det är då för mig helt och hållet ofattbart hur mina miljöer ständigt blir stilrena och nästintill sterila. Visst kan man tro att en rosa soffa, en svartvit-randig kollosal matta och ett svinstort uppspänt Marimekko-tyg föreställande ett tukos-rosa kohuvud på en av väggarna borde göra grejen, men nej. Visst är det snyggt men inte fasen är det bohemiskt. Detta kan bero på att resten av väggarna är helt tomma, så när som på en String-hylla med böcker i färgordning, och att de ”blommor” som står i fönstren knappast kan falla under kategorin ”blommor” utan snarare falla i ”blad-på-stjälk”-facket.
Hursomhelst så har jag nu tagit mig an detta. Dock har jag lärt mig en hel del av mina misstag hittills och har därför bestämt mig för att ta mig an ett något mindre rum än just vardagsrummet; nämligen balkongen. Jag har redan kommit en bit på väg, trätrall är utlagd, örter är odlade och markisväv med röd och vit rand är på väg upp. Parasoll ska inköpas samt någon typ av lykta, en bänk ska också byggas. Men jag känner mig själv, jag vet att det kommer bli kanonfint, men inte som mina fantasier vill. Det är bara så.
Därför har jag insett att jag måste bryta trenden, vara radikal, göra något helt utflippat. En rosa plastflamingo. Så blir det. Den kommer inte passa in överhuvudtaget, den kommer skära mot de röda ränderna och den kommer med all säkerhet ständigt falla omkull i blåsten, men det måste bli såhär. En plastflamingo får manifestera min bohemiska, tokiga sida. Galet va?
Kim.
Läs även Kims egen blogg: Kims monologer
Kim Lindqwister: Dokument från dåtiden
Jag var hemma i föräldrahemmet och kikade i lådor för ett tag sedan. Trasiga jeans, gamla skolböcker och söndersmulade luktsuddisar låg i travar om vartannat i lådorna. Men det var inte förrän jag lyckades gräva fram mitt gamla Game Boy som det slog mig; hur mycket skit kan man egentligen samla på sig? Lådor och åter lådor fyllda med oanvändbara prylar. Prylar som helt eller delvis förlorat sin funktion.
Eller?
Förmodligen kommer jag aldrig någonsin använda mina trasiga jeans från mellanstadiet igen och ingen defibrillator i världen skulle klara jobbet att återuppväcka mitt uråldriga Game Boy. Så varför hamstrar jag då?
Enligt mig hamstrar jag inte; jag för bevis. Jag samlade på luktsuddisar, det tillhörde min sociala värld i lågstadiet. Check!
Jag såg en tjusning i att på 90-talet laga, laga och laga ett par Levi’s jeans och matcha dem med en ”Touch Me”-tröja. Check!
Jag klarade att varva Super Marioland hundratals gånger och komma till level 11 i Tetris med krampande, svettiga fingrar genom större delen av mellan- och högstadiet. Check!
Vi talar om viktiga milstolpar i mitt liv här. Dokument från dåtiden. Ikoner jag kan visa mina barn så de förstår. Skräp jag kan titta, lukta och känna på när jag är gammal och inte längre kommer ihåg.
Nu står dessa lådor fullsmockade med nostalgi på min vind istället för på min mor och fars och det har skapat en irriterande ångest. De liksom bränner hål i vindsförrådsgolvet. Därför tänker jag nu att jag kanske ska tillverka ett litet monument, så att säga åskådliggöra min bevisföring. En polaroidkamera skulle vara den självklara lösningen och någon typ av anslagstavla i filt.
Sen får han jag bor med tycka vad han vill.
Jag heter Kim Lindqwister och bloggar här juni ut.
Läs även Kims egen blogg: Kims monologer
