I Love Kitsch.se!

När mina barn var små köpte jag ofta begagnade kläder till dem. Jag hade järnkoll på bra begagnade butiker, före detta dyra plagg fyndade jag t ex på Östermalm i små andrahandsaffärer. Och vilka fynd jag gjorde på diverse loppisar. Barnen var glada för det mesta, men i tonåren fick sonen ett ryck och ville inte ha något begagnat utan bara Marlboro Classic. Nu tror jag han gillar bästa begagnade affären för killar, Judith för män.

Min lust till begagnat finns kvar, det är så underbart att fynda saker i bra kvalitet till priser jag har råd med. Filippa K öppnade second hand med bara hennes prylar, underbart! Kläder som håller och är snygga på ett tidlöst sätt. Men jag jagar också omkring på skolloppisar på Nytorget. Fyndade en underbar spegel med guldram till sommarhuset för en tjuga. Det är spännande att rota bland sakerna och hitta fynden för bara några kronor ibland.

Helt plötsligt kallade förresten kläderna inte andrahand utan vintage - och då blir det dyrare - förklara det den som kan.

I alla fall - finns det något jag är galen i och inte kan vara utan så är det böcker. Jag skilde mig och biblioteket vi hade skingrades, jag gjorde mig av med allt som inte var jätteviktigt. Nu är den nya lägenheten fylld av hyllor igen, jag kan inte låta bli att samla böcker, jag vill äga dem. Och min senaste kärlek är inte en man - utan en bokhylla. Vill ha den!

Men böcker! De har ju också blivit färskvara för förlagen. Tack och lov då att antikvariaten finns. Där hittar jag dem, böckerna jag älskar att äga. Det är så enkelt, en liten fråga på Google och du har all världens böcker i din närhet, bara att beställa och snälla antikvariat eller privatmänniskor landet runt skickar för en billig penning.

Nu senast fick jag längtan efter Harry Kullmans fantastiska ungdomsböcker. Ni vet kanske, han med Hemlig resa, Gårdarnas krig, De rödas uppror, Stridshästen. Förnämlig ungdomsskildrare och söderskildrare. Han är den suveräne skildraren av söders bakgårdsliv på trettiotalet. Jag ville ha Hemlig resa, boken om östermalmskillen som gjorde en tripp till det farliga Södermalm och upplevde atmosfären här i min del av stan.

Såklart den inte finns i bokhandeln - men på nätet! Jag googlade bara Hemlig resa och fick upp två exemplar. Beställde båda. Den ena ska jag läsa, den andra är en present till vännen från Östermalm.

evaswedenmark.blogspot.com

Jag tänker på hur snabbt ögat vänjer sig. Till exempel vid att vi inte längre ser människor i våra tidningar. Vi ser fotoobjekt som blivit retuscherade, mejkade, fixade till att förlora mänskliga drag och i stället bli ett gäng vitt leende rynkfria Barbie och Kendockor.

Det blir så tydligt när jag bläddrar i min favorittidning, franska Elle /som inte alls liknar den svenska så mycket ytligare systertidningen/. I senaste numret har fotografen Peter Lindbergh fotograferat ett antal skönhetsikoner i Frankrike, men han ville fota dem utan smink. Man skulle se rynkor, ringar under ögonen, ja man skulle se att det var människor som levde.

Jag läser intervjun med honom, han tycker aldrig om för mycket makeup på sina modebilder. Ringar under ögonen är vackert. "De ringarna får man efter att ha älskat", säger han. "Det är vackert oberoende av ålder."

"Den som vill se skönhet ser det framför allt i ditt nakna ansikte", säger Chiara Mastroianni, en av modellerna i det omtalade reportaget Stars sans fards / Stjärnor utan smink/. Charlotte Rampling säger: Om man inte är rädd för att visa sig så kanske man har turen att något händer."

När jag bläddrar igenom resten av Elle efter att ha tittat på dessa vackra nakna bilder så blir det så uppenbart hur falska och tomma andra bilder i tidningen är. Övermejkade modeller stirrar tomt emot oss, deras ansikten är som masker, man vet att midjan gjorts smalare i retuscheringen, att allt "störande" (=mänskligt) retuscherats bort om det inte redan opererats för att stämma med skönhetsideal vi borde förkasta. Men det är de bilderna vi jämför oss med när vi ser på oss själva. Vi ser våra kroppar och ansikten och sörjer över rynkor, som uppstått. Över tecken på att vi levat.

Så sorgligt det är.

Peter Lindbergh fotar de kvinnor som betraktas som vackrast i världen. Han är också känd för att fotografera kvinnor,  inte bara mycket unga flickor som modeller. Så här säger han om det i Elle: "Så många dumheter sägs apropå ålder. När man har Jeanne Moreau framför sig och hon lugnt låter sin blick sjunka in i ens ögon så splittras alla idiotier man kan tänka om ålder i tusen små bitar. Den kvinnan är fri, det är allt. Tiden har gett henne än mer frihet."

Är det inte dags att vi ger oss själva frihet, att vi släpper dessa fruktansvärda krav som läggs på oss kvinnor och även alltmer på män? Fram för det nakna oretuscherade ansiktet. Våga visa dina rynkor. Skäms inte över att halsen har veck eller att du har ringar under ögonen, eller att brösten hänger för att du ammat. Var stolt i stället: Tänk, det är livet som gett mig dessa tecken. Jag har levat.

evaswedenmark.blogspot.com

Jag minns så väl hur man föraktfullt pratade om handarbete som förspilld kvinnokraft. Det var så otrendigt. Fanns det något fånigare, mer ute, än syjuntor och kvinnor som pratade och virkade och stickade? Förhånade var de! Tänk hur allting kommer tillbaka. Idag är det en trend med stickning och virkning igen. Man träffas på stickkaféer och i min omgivning blomstrar syjuntorna igen. Syjuntor och bokcirklar. Tillfällen att mötas och prata om viktiga riktiga saker och kanske till och med tillverka något under tiden?

Själv har jag mina stick- och virkperioder. Jag förvånade omgivningen med att ha egenhändigt virkade röda julgardiner på 70-talet, feminist och virkade julgardiner gick inte ihop för en del. Sedan hade jag en man som blev så svartsjuk på all den energi mina händer ägnade åt virkning att jag lade av ett tag. Så dumt! Att sticka och virka är nästan som meditation, man tänker så bra medan garnet löper fram mellan stickor eller virknålar.

För några år sedan var de pulsvärmare som blev poppis, jättedyra var de på Hemslöjden så jag virkade själv i stället åt döttrar, på löpande band för värmarna var poppis men också lättborttappade.

Nu virkar och stickar killar också. Kan inte hjälpa det men jag tycker det är jättesött med en ball kille på tunnelbanan med en stickning i händerna och hemvirkad mössa på huvudet.

Hade en man en stickad tröja förut så var det hans mamma eller hans kvinna som gjort den - jag minns en stickad tröja jag gjort till ett av mina ex. På en fest var det en kvinna som sa till honom: "Ingen idé att flirta med dig, den där tröjan är ju som ett bomärke, din tjej har stickat den va?"

Just nu virkar jag - inte vad som helst utan Tony Irvings sjal. Han berättade hur rogivande stickning och virkning var i en intervju, hur kreativt det är med handarbete. Och så hittade jag mönstret till en av hans fina sjalar på nätet. Vi har syjunta i morgon. Det är bäst att komma med något påbörjat som glider lätt mellan fingrarna när man pratar om allt.

Sänder en tanke till min mamma i hennes himmel. För henne var det en skam att bara sitta, så när hon såg på teve handarbetade hon. Jag tror hon gjorde flera tusen par sockor som hon sedan skänkte till alla vänner och bekanta. Gullis sockor var ett begrepp. Mamma är död sedan flera år tillbaka. På landet har jag fortfarande hennes fina sockor i en korg.

Jag bloggar varje dag på Eva Swedenmarks Värld om allt som rör, berör och upprör mig.

evaswedenmark.blogspot.com

Mitt hem är min borg? Nä snarare min arbetsplats, min lilla lya, min trygghet i världen.

Ibland ser jag mig kritiskt omkring. I synnerhet när senaste numret av någon blank heminredningstidning landat i brevlådan. Hemmen där är så ... tomma. Så välstädade och estetiska. Jag slutade köpa tidningarna ett tag därför att jag kände mig så misslyckad trots att min nybyggda lägenhet är så fin. Men när jag bläddrat i tidningen blev mina ögon ledset kritiska.

Nu har jag försonat mig med tanken på att mitt hem är som jag. Det blir aldrig sådär häpnadsväckande elegant och sparsmakat estetiskt. Inte jag heller. Jag går omkring med mitt långa hår och mina sjalar och känner mig väl ganska nöjd.

Mitt hem är likadant.

Kitschigt kanske någon skulle kunna säga?

Ja, säger jag. En sällsam blandning, lik mig.

Här finns spåren av föräldrarna, jag sitter varje morgon vid teakbordet, danskt femtiotal, som mina föräldrar köpte och där vi tillbringade kvällarna med att skriva, sy, läsa läxor. Jag älskar det bordet. Men hela hemmet är inte stram dansk trendig design.

Mina gardiner fick till exempel mina indiska vänner att snabbt dra efter andan när de klev in hos mig.  Jag fyndade nämligen saris när jag var i Indien.

Åh Indien - där blir man färgberusad! I berusningen köpte jag alltså saris, vackra färggranna saris. Min kvartersskräddare delade av dem och nu är de gardiner.

Men jag har inte bara gardiner som är vackra saris. Jag hittade också fantastiska tunna bomullstyger i Indien med vackra bårdkanter i grönt eller guld och köpte.

Jag fick sen veta att det inte alls var tänkt som gardiner - det var snarare herrbyxor à la Indien. Tygstycken som de indiska männen sveper runt ben och kropp på något intrikat sätt i stället för byxor.

Så mitt hem pryds av gardiner som är herrbyxor, egentligen. Det är vackert, jag trivs!

Jag bloggar varje dag på Eva Swedenmarks Värld om allt som rör, berör och upprör mig.

evaswedenmark.blogspot.com