I Love Kitsch.se!

Nu märks det att vi är långt bortom startskottet för en hysterisk julklapps shopping, så fort man sticker ner på stan för att fixa några ärenden så blir man nästan omkull sprungen av tanter med en miljard kassar fyllda till brädden av lådor klädda i julens signum. Hysteriskt. Men jag måste ju erkänna att om jag hade hur-mycke-pengar-som-helst så skulle nog jag också springa runt så där fastän det fortfarande är mer än tre veckor kvar till själva aftonen. Jag är ju nämligen en sucker för att ge bort presenter.

Men för mig handlar det om ett never-ending-quest att hitta den perfekta presenten (även om det är rätt svårt och man får ofta nöja sig med den näst bästa eller till och med en "halvdan" ibland), men det är inte riktigt klart där, jag ska nämligen också hitta ett passande paketpapper, snöre och dekorationen (så som små fejk diamanter, klistermärken, plast djur mm) till presentens utsida. Jag gillar att ge mottagaren en helhets upplevelse, fröjd för ögat när dom får presenten och sen (om jag har lyckats) glädjen av själva innehållet.

Det känns inte som en särskilt svensk grej att bry sig om själva omslagningen, varenda jul som jag varit med om har varit fylld med presenter som rullats in och knycklats ihop till ett paket (och då oftast med ett röd/grönt papper med stora tomtar på). Och egentligen är det väll inge fel med det, men det blir ingen helhet i det och man kommer definitift inte att komma ihåg själva paketet.

I Japan har man slagit in presenter med origami sedan 1800 talet (och säker innan det) just för att helheten spelar en viktig roll i deras kultur, vilket jag själv gärna anammar.

Jag brås ännu en gång mycket på min mamma, hon har alltid tagit sig den extra tid det tar för att göra en minnesvärd present. Lite på samma sätt som hon alltid varit noga med att jag om jag målar så ska jag måla över hela papperet, inte bara göra en kludd i mitten och strunta i det som finns runt om den. Och det är väl även så jag kan känna för de presenter jag ger bort, varför strunta i allt som är runt om när man ändå lagt ner tid på det som finns i mitten..?

/Izabella

Det är första advent, men till skillnad från när man var liten och tände första ljuset i advents staken medans man gluffsa i sig årets första pepparkakor så sitter jag nu framför datorn i en dunkel lägenhet och lyssnar på min nya granens eviga borrande och är som grädde på moset lite sådär lagom bakis från gårdagens galej. Tider och traditioner förändras, även om min uppväxt aldrig har varit särskilt traditionell så har vi ändå alltid haft våra egna små otraditionella traditioner. Eller traditioner och traditioner, vi har haft våra sätt att göra saker på. Och sånt kan jag tycka är väldigt sunt, bara för att man har gjort saker på ett vist sätt i alla år så behöver det inte betyda att det är det enda och bästa sättet...

Varför jag svamlar på om det här är för att jag själv har haft väldigt svårt för julen och allt som där hör till: julaftonsmorgon men den eviga väntan, julmiddag hos morföräldrar vid ett, så att man har gott om tid att äta innan Kalle Anka börjar, tomten med julklapparna, julgröten med mandeln och sist men inte minst vikningen. Vi har haft en ganska snäv repertoar hela min barndom (vilket jag är helt hundra på att dom flesta andra familjer också har), det blir något gammalmodigt och lite tråkigt i mina ögon fast samtidigt nostalgiskt och lite magiskt. En konstig balansgång. Nu var länge sen jag firade jul med min egen familj, dels för vissa komplicerade familjegräl och sen för att jag har valt att fira med min sambos familj där det finns yngre inblandade. Men den jul som jag tror uppskattat allra mest är nog den jul jag jobbade med att servera på ett gigantiskt julbord. Jag hade den uppgift där jag skulle gå runt julbordet med dom som va så gamla att dom hade käpp och inte själva kunde hålla i tallriken, käppen Och lägga upp maten samtidigt. Det var fint. Min insats var så otroligt uppskattad att det nästan blev löjligt, men det kändes jävligt bra.

Nu håller jag inte på att propagerar att alla ska ut och gör någon slags välgörenhet kring jul, sådana val ska vara helt upp till var och en. Och inte häller håller jag på trasch-talka julen som tradition med julklappar och frosseri, den delen av julen kan jag gilla (jag är ju materialist ut i fingertopparna och Älskar att ge bort presenter). Men det jag inte gillar är den slutenhet som ofta infinner sig, alla åker till varsin familj och dom enda som eventuellt kommer in utifrån är pojkvänner/flickvänner till ynglingarna i familjen. Jag skulle önska att fler våga exprementera med den heliga aftonen som infinner sig den 24e december, ta lilla-julafton (som man ofta har med sina vänner) på den riktiga julaftonen, året efter kan man fira med sin familj och året efter det kan man jobba i ett soppkök över jul. Våga variera, omväxling förnöjer!

 

/Izabella

Foto: Izabella Englund

Just nu befinner jag mig i något slags kreativt ryck där jag ständigt försöker fly från novembervardagens gråa anda.

Ett av dom enklaste sätten att lätta upp det deppiga höstmörkret är att fylla sin lya med färgade ljuslyktor och krypa ner under en filt med en gigantisk kopp te och på alla sätt och vis försöka se de få men fina sakerna med hösten.

Om det inte känns allt för hett att köpa opersonliga ljuslyktor på närmsta heminrednings ställe i stan, som jag själv gärna slipper, så är det inte särskilt svårt att göra sina egna. Allt du behöver är dom gamla glasburkarna som du ändå aldrig kommer iväg med till sopsorteringen (helst dom små som du får från tex pesto, rom eller oliver), lite glasfärg (som går att köra i vilken hobbybutik som helst), en bra pensel eller skumsvamp (beror lite på vad man gillar att måla med) och ståltråd, pärlor, plast/glas stenar, spets tyg mm till dekoration.

Så här gör du:

-Lägg glasburkarna i varmt vatten (låt dom ligga cirkus en halvtimme) knåpa sen bort etiketterna och diska ur burkarna, se bara till att dom torkar innan du målar.
(Locken behöver du inte så släng dom till sopsorteringen igen.)

-När du målar burkarna så gör du lite som du vill, antingen väljer du att måla ett tunt lager av samma färg, alternativt att du redan här börjar freestyla med olika färger (randigt, rutigt, prickigt, you-name-it). Sen kan du ju även använda skumsvamp som ger ett frostat intryck så länge du "duttar" färgen med svampen.
Det finns ju verkligen utrymme för att experimentera, glasburkar är ju inte direkt någon bristvara.

(Spets är något du bör testa om du har lite som ligger och dräller där hemma, använd den som mall och lägg den mot burken och måla över. Det ger en grym mönstrad yta på enklast möjliga sätt)

-När du målat klart så har glasfärgen en tork tid på minst 24 timmar innan man kan härda den i ugnen, lite trist men så är det bara.

(25 timmars väntan.)

-När burkarna härdat klart i ugnen (exakta tider och grader står på färgburkarna) så se till att dom är kalla innan pysslet drar igång.

-Dekorering, här är det ju egentligen bara din egen fantasi som sätter gränserna. Trä pärlor på ståltråd och vira de kring burkarna, limma på plast stenar och sätta fast spets runt om är bara några sätt som du kan pynta på eller så kan du låta dom vara precis som dom är.

Svårare än såhär är det inte.

Börja pyssla!

/Izabella

För mig är ett kitschigt hem lika självklart som billiga ikea möbler i första flyttat-hemifrån-lyan.

Vad det beror på vet jag inte riktigt, men förmodligen för att min uppväxt var fylld med självlysande madonna statyetter, plastblommor, glitter o pastellfärger, bokmärksänglar med jätte bröst och hysteriskt blinkande Jesus tavlor.

Min mamma gjorde någon slags revolt i sin ungdom mot hennes mors pedantiskt strama idé om homestyling. Istället för att byta gardiner efter månader och högtider som min mormor alltid gör lät min mamma Allt vara
framme Hela tiden. Vi hade julgranskulor hängandes i fönstret tillsammans med guldstjärnor, ljusslingor med transparenta trollsländor, fågelfjädrar och små diamantliknande stenar som kastade regnbågsfärgade prismor på väggen istället.

När vi åt middag gjorde vi det inte vid köksbordet utan vid vardagsrumsbordet sittandes i soffan. Vilket inte är allt för ovanligt nu men när jag var liten var vi nog den ända familjen som gjorde det mer som regel än som undantag. Det fullt dugliga köksbordet användes ibland när vi hade främmande, men mer som ett ställe där vi målade och pysslade.

Många skulle kalla min uppväxt för flummig och ostrukturerad, och kanske kan man tro att det nu är min tur att göra revolt mot min mors utflippade inredning. Men så är det inte riktigt... jag uppskattar verkligen den kreativa anda som jag snabbt fick av att vistas i ett hem fullt med vackra och inspirerande saker.
Sen har även jag kommit att älska plastdjur, Jesus-kitsch, gamla möbler, pärlplattor, plåtrobotar, glitter, klipp-art och allt vad kitsch heter.

Och det kommer jag alltid att göra... det vill jag tacka min mor för.

/Izabella