I Love Kitsch.se!

Föremål och bilder med religiös anknytning synes allt som oftast i kitschiga hem och butiker. Jag tänkte idag tala om de referenser till kristen konst man kan hitta inom kitschen, och då fokusera på ikonmåleriet och några välkända motiv inom detta.

Ordet ikon kommer från grekiskans eikon, och syftar vanligen till ett religiöst konstverk, oftast en målning. I den kristna traditionen är en ikon ofta en målad träpanel med motiv föreställande till exempel porträttliknande avbildningar av Jesus, jungfru Maria eller andra bibliska figurer. Jungfrun med barnet är ett ofta synligt tema. Ett av de mest använda motiven genom hela konsthistorien föreställer Marie bebådelse. Detta gestaltar det ögonblick då ärkeängeln Gabriel överlämnar budskapet till Maria att hon bär på Guds barn. Vanligen ingår en blixt av ljus som ska representera den helige ande. Treenigheten, bestående av Gud, Jesus och den helige anden är också ett vanligt motiv, oftast framställt med en ung Jesus i mänsklig gestalt, den helige ande som en duva och slutligen Gud ofta bara antydd genom till exempel en hand som kommer fram ut molnen.

Nästan samtliga komponenter i ikonmåleriet har en betydelsebärande funktion, inte minst färgerna. Guld representerar himlens strålglans, rött representerar det gudomliga livet och det mänskliga livets färg är blått. Jesus bär ofta en röd underdräkt med en blå dräkt över. Senare traditioner frångår denna symbolism något.

Inom kitschkulturen tycker jag mig se att man ofta tar dessa kristna motiv och gör dem lite mer extrema och samtida, lite kitschigare helt enkelt. Det är heller inte enbart kristen symbolik som syns inom kitschen, utan även buddismens symboler har blivit populära på senare år. Det är inte längre ovanligt att i ett hem hitta en ikon på väggen, en buddhastaty i fönstret och ett krucifix i smyckeskrinet. Så, hur kommer det sig då att vi i vår sekulariserade tid återigen har blivit så fascinerade av dessa religiösa motiv? Intressant med de kitschiga religiösa motiven är den kontrast mellan kommersialism och andlighet som oundvikligen uppstår i denna symbios. På något sätt är det ju två ytterligheter som kombineras. Är det ett sökande efter andlighet som detta representerar, ett svar på en ytterligt kommersiell kultur, eller är det ironiska parafraser på det religiösa? Att ge ett svar som skulle stämma in på alla finner jag omöjligt. Varje människa har sina egna behov och skäl att uppskatta dessa bilder och symboler. För någon är det rent estetisk konst, för en annan en symbol för en inre övertygelse, för en tredje kanske en respektlös revolt mot något som uppfattas som auktoritärt. Fascinerande är att dessa i olika former fortsätter att locka och attrahera människan, oavsett vilken innebörd man lägger i dem. Och faktum verkar vara, de religiösa motiven har tagit sig in i våra vardagsrum för att stanna.

Cristina Bondjers

I mitt förra inlägg talade jag om popkonst och kitsch. Idag tänker jag återknyta till samma tema med en mindre exposé över ett av de mest kända namnen inom popkonsten.

En typ av föremål som klassiskt brukar förknippas med begreppet kitsch är de små speglar, magneter och plånböcker med enstaka serierutor som dekoration. Dessa serierutor brukar inom konstvetenskapen traditionellt förknippas med konstnären Roy Lichtenstein, som under popkonsteran under 60-talet hade del i att revolutionera konstvärden och konstbegreppet. Popkonstnärerna förde in vardagliga föremål och koncept i konsten, sådana som människor kände igen och själva hade en relation till. Man använde nya tekniker för att massproducera sina verk och på det sättet snabbt och enkelt föra ut dem till en större allmänhet. Även om tidigare nämnda föremål sällan är exakta kopior av Lichtensteins verk finns en tydlig inspiration från dennes konstnärskap.

Roy Lichtenstein började tillverka sina popkonstmålningar under det tidiga 60talet. Med diabildsteknik projicerade han upp serierutor på duk och målade noggrant av dem med samtliga streck och rasterpunkter. Målningarna blev i sin detaljrikedom mycket avslöjande, och banaliteten hos de välkända figurerna uppenbar då de visades i detta stora format. Bilderna är komplexa i det att de både hyllar den dåtida populärkulturen och samtidigt förlöjligar denna. Det är ett vackert exempel på hur populärkulturen om den framställs på nya sätt uppfattas som finkultur. Lichtenstein får mig att ifrågasätta om en sådan distinktion mellan finkultur och populärkultur ens är möjlig att göra.
Precis som kitschen visar Lichtenstein på att allting kan vara konst, om vi bara väljer att hålla ögonen öppna.

Cristina Bondjers

"Less is a bore." – Robert Venturi.
Den moderna konststil som kanske flest människor känner till namn och innehåll är popkonsten. Popkonst härstammar på många sätt ur den dåtida populärkulturen och det var ur denna man hämtade inspiration och motiv. Den mest välkända popkonströrelsen är den amerikanska, där namn som Roy Lichtenstein och Andy Warhol klingar välkänt för de flesta. Popkonst var också en viktig komponent i den samtida europeiska konstvärlden men tog sig där ett något annorlunda uttryck. Idag tänker jag dock fokusera på den amerikanska popkonsten. Under 50-talet började vissa konstnärer ta till sig populärkulturens element och skapa konst av välkända föremål, koncept och ikoner. Just detta är det mest karaktäriserande för popkonsten, användandet av föremål och koncept från populär masskultur. Inte sällan lyfter man objektet ur sitt sammanhang och låter dem bli isolerade och tala för sig själva. Man fokuserar på allmänna objekt, i motsats till mycket annan konst som ofta upplevts som elitistisk. Popkonst kan upplevas som banal och förenklad, men inte sällan ser man i popkonsten uttryck för kitsch i den vidare mening jag har förklarat ordet i mitt tidigare inlägg. Genom ironi och humor leker popkonsten med våra kulturella normer och värderingar. Popkonsten hyllar populärkulturen och vår fixering vid denna och driver likväl med densamma. I sin samtid upplevdes den säkerligen som ypperligt provocerande. Inom vår samtids kitschiga populärkultur kan man se tydlig inspiration från popkonst. Här hos allas vårat favoritföretag har vi t.ex. disktrasor med Marilyn och Twiggy, en sort parafraser på Warhols porträtt och magneter inspirerade av Lichtensteins seriefigurer. Precis som kitschkulturen känner popkonsten inga begränsningar. Popkonsten kan vara full av betydelse, men behöver absolut inte tolkas så. Den kan också vara ren estetik, precis på samma sätt som jag hävdar att kitsch kan fungera. Popkonsten öppnade dörrarna för en översvallande, okomplicerad och glädjefylld syn på estetik, kultur och konstbegreppet. Den är social, samhällelig och personlig och precis som kitschen eklektisk, mångfacetterad och provokativ. Som Robert Venturi (arkitekt och postmodernistisk teoretiker) uttrycker det ”Less is a bore”

Cristina Bondjers