I Love Kitsch.se!

Jag var hemma i föräldrahemmet och kikade i lådor för ett tag sedan. Trasiga jeans, gamla skolböcker och söndersmulade luktsuddisar låg i travar om vartannat i lådorna. Men det var inte förrän jag lyckades gräva fram mitt gamla Game Boy som det slog mig; hur mycket skit kan man egentligen samla på sig? Lådor och åter lådor fyllda med oanvändbara prylar. Prylar som helt eller delvis förlorat sin funktion.

Eller?

Förmodligen kommer jag aldrig någonsin använda mina trasiga jeans från mellanstadiet igen och ingen defibrillator i världen skulle klara jobbet att återuppväcka mitt uråldriga Game Boy. Så varför hamstrar jag då?

Enligt mig hamstrar jag inte; jag för bevis. Jag samlade på luktsuddisar, det tillhörde min sociala värld i lågstadiet. Check!
Jag såg en tjusning i att på 90-talet laga, laga och laga ett par Levi’s jeans och matcha dem med en ”Touch Me”-tröja. Check!
Jag klarade att varva Super Marioland hundratals gånger och komma till level 11 i Tetris med krampande, svettiga fingrar genom större delen av mellan- och högstadiet. Check!

Vi talar om viktiga milstolpar i mitt liv här. Dokument från dåtiden. Ikoner jag kan visa mina barn så de förstår. Skräp jag kan titta, lukta och känna på när jag är gammal och inte längre kommer ihåg.

Nu står dessa lådor fullsmockade med nostalgi på min vind istället för på min mor och fars och det har skapat en irriterande ångest. De liksom bränner hål i vindsförrådsgolvet. Därför tänker jag nu att jag kanske ska tillverka ett litet monument, så att säga åskådliggöra min bevisföring. En polaroidkamera skulle vara den självklara lösningen och någon typ av anslagstavla i filt.

Sen får han jag bor med tycka vad han vill.

Jag heter Kim Lindqwister och bloggar här juni ut.

Läs även Kims egen blogg: Kims monologer