I Love Kitsch.se!

En fantastisk morgon till mötes! Äggen blev magnifika (4,45 min på mediumägg is the shit), solen sirlar in över Hägerstensåsen och vi har övningsdansat Dirty Dancing-finalen med oborstade tänder.  Igår var vi på en förklädd födelsedagsfest, där det snart visade sig att bemärkelsedagsbarnen som lite omotiverat velat firas tillsammans flera månader för sent, egentligen skulle avslöja sin gemensamma  graviditet. Stora känslor och krokodiktårar förstås. Vinet flödade och kvällen avslutades med karaoke där vi extatiskt skrålade med när Maria Wetterstrand drog av Staten och Kapitalet för kung och fosterland.

Det är dags för det sista blogginlägget för kitsch.se för vår del och vi funderar över vad som finns kvar att säga. Från början fick vi nog uppdraget för att vi skulle erbjuda en djupdykning i ämnet religös kitsch, vilket vi väl inte direkt kan påstå oss ha leveraret. Dels för att det mest är den mer okristliga halvan av oss som fått författa inläggen, och dels för att väl ingen av oss egentligen vet så mycket om traditionerna kring religös kitsch, mer än att den tenderar att hamna i vårt hem.Vi lovar därför att istället förmedla hela Rebeckas ortodoxa kontaktnät vidare om det är någon som liksom känner sig snuvad på konfekten så här i slutet av vår insats. Inte heller har det skrivits så mycket som kanske var avsikten kring kitsch och klass/genus/queer. Men sammanfattnigsvis och för att återknyta till vårt första inlägg så kan vi väl säga att det är så vi ser på saken. Det finns en sprängkraft i kitsch som koncept för att det bryter det smakfullas hegemoni, som ständigt och jämt manifesterar sig själv genom uteslutandet och förtryckandet av en hel värld. Vi har därmed sammanställt ett manifest (eftersom det ligger så väldigt i tiden, doesn't it DN?) för att sammanfatta vår syn på kitsch som koncept:

1.    Kitsch är motsatsen till det kultiverade; det handlar om att parodiera det tvingande klasskomplexet

2.    Kitsch synliggör kulturens förakt för det oförställt ”onaturliga”

3.    Kitsch är intimt förknippat med, och ett försvarstal för, föraktet för fel sorts femininitet hos både kvinnor och män

4.    Kitsch är ickenationalistiskt och solidariserar sig med de kulturer och länder som används som motpol för att formulera svenskhet

5.    Kitsch är härligt och lustfyllt och bejakande

Och med dom orden tackar vi för oss! Lycka till kitsch.se med ert fantastiska utbud och vi ses igen till julhandeln!

/Matilda och Rebecka

För några veckor sedan gick Formex av stapeln på älvsjömässan här i Stockholm. För er som inte vet är Formex Nordens största designmässa enbart för fackfolk. Hundratals företag tävlade om att locka in kunderna i den sina mer eller mindre innovativa montrar.

Och vilka hade den färgladaste montern? Inte så svårt att gissa om man någon gång varit inne på vår hemsida. Jag ska inte uttala mig om den var snyggast, det är upp till var och en, men glad blir man! Eller vad säger ni om knallrosa golv, rosa-blom-fågel-mönstrad tapet, rosa champagne, rosa-mönstrad skylt samt en miljon små produkter i alla färgskalor. Tror även att vi tog hem segern i den prestigefyllda tävlingen: flest antal produkter på 48 kvadrat.

Sammantaget var det en lyckad mässa, vi drog mycket folk (vilket ju iof inte är så konstigt!). Vi hade även mycket nya produkter som uppskattades av besökare och pressfolk.  Dessutom tycker i alla fall jag att det är roligt att få komma och träffa lite folk. Sitter man på samma kontorsstol, vid samma dator, 7,5 av dagens 8 arbetstimmar 5 dagar i veckan är det kul med lite variation. Jag ska dock inte hymla om att det är slitigt eftersom man jobbar extra långa dagar en hel helg, att somna på söndagen var inte det svåraste jag gjort.

På lördagskvällen var vi även på ”nobelfest”, men mer om det senare!

på Kitsch.se

Jag ska verkligen inte skriva ett blogginlägg om Patrick Swayzes död. Är liksom inte typen som gör offentliga människors död till mina personliga dramer. Vore smaklöst. Så har tankarna gått den senaste veckan, och ändå sitter jag nu här på långfärdsbussen med datorn i famnen och kan inte låta bli. Jag ska vara ärlig och erkänna att det egenligen inte alls är Swayze det handlar om, utan Johnny Castle. Att den allt för unge och livsglade familjefadern och begåvade skådespelaren Patrick Swayze har lämnat jordelivet är förstås fruktansvärt sorgligt, något annat menar jag absolut inte. Men den person som ockuperat mina tankar de senaste dygnen är ju den där senigt muskulöse mannen med svårmodig blick som dansade sig in i mitt 11-åriga hjärta under tidigt 90-tal.

En krönikör i Aftonbladet i min egen ålder dristar sig till att påstå att Johnny Castle var med och formade en hel generation tjejers bild av manlig kärlek; den känslomässigt sargade och hårdhudade killen vars ögon avslöjar en svåråtkomlig mjukhet som enbart rätt kvinna kan förlösa. En kvinna som ska lära honom att våga känna tilllit och ge sig hän igen. Hur genraliserande detta påstående än kan framstå så hamnade det mitt i prick i storyn om min alldeles egna romantiska bana, och det skulle dröja många år av springande efter kåkfararsnubbar med sammetsögon innan jag förstod att verklighetens Johnny Castle pajar bilrutor av helt andra skäl än för att transportera dig till avlägsna skogsgläntor och öva danslyft. Ungefär lika lång tid som det tog för mig själv att inse att jag snarare än att dansa cha-cha med Johnny, ville vara som Johnny. Sedan dess har Johnny Castle varit min stilikon, och no I don´t fuckin do colours (om man bortser från en och annan Prideparadoutfit =), det ska vara skinnpaj och stora boots, och kedjor och gärna ett välinövat snett leende, 'cause nobody puts Rebecka in a corner, och jag vill vara den som kobent och stelaxlat plöjer ut henne i publikhavet.

Detta är den kvarvarande resten av min 11-åriga förälskelses rodnande kinder och jag har aldrig kunnat sluta att med jämna mellanrum slå på Dirty Dancing under febriga soffdagar. Nu är Patrick Swayze död, mannen bakom den one and only Jonny Castle, och jag säger lite pretentiöst till Rebecka som har svårt att ta min upprördhet på allvar att; ”Det är som att min heterosexualitet har dött”; varpå hon svarar ”Jasså, är det något du sörjer eller?” med en tveksam min. Sörjer är nog ett jäkligt starkt ord i sammanhanget, men tja, en form av förlust är det kanske, dödsstöten för en epok som formade första halvan av mitt liv. Kvar finns inte de pulserande hjärtslagen; kvar finns ikonen, och thats it.

Igårkväll visade SVT som den ansvarstagande institution de är Dirty Dancing för hela den generation tjejer som Aftonbladetbruden menar har fått sin sexuella identitet snedvriden av den. Skälv bandade jag in slutscenen för att kunna fortsätta mitt övertalningsprojekt med Rebecka om att öva in koreografin som bröllopsvals.

/Matilda

Rebeckas föräldrar återvänder från Rom med en blank Jesusbild i A4-format som liksom  blir osynlig och byts ut mot bibelcitat beroende på hur man vickar på det. Precis som såna där vykort man kan köpa på mindre raffinerade butiker, med en kvinna som står fullt påklädd i ena vinkeln och drar upp kjolen i en annan.  Det är ingenting fel på den här Jesusbilden dock. Faktiskt inget alls. Det är heller inga som helst konstigheter med att komma hem från ROM med religiös kitsch till sin teologistuderande dotter, jag menar allt annat vore ju nästan befängt. Nej, det som är den lite mer enerverade aspekten av alltihop är ju snarare det sätt på vilket, inte bara påvens ortsbefolkning kränger ikoner i all världens utformningar, utan hur också hela västvärldens kitschindustri har utvecklat samma relation till Jesus och Marior som småstadsmarknader till kokosbollar.

Redan nu känns det som att det är dags att bromsa in lite och förklara att detta inte är ett infall av moralpanik, men allvarligt- vad tror ni händer när den sekulariserade mediansvennen ska köpa en present till den numera så exotiske prästkandidaten när vart enda skyltfönster i Sofo ser ut som en katolsk souvenirshop? Jo, mycket riktigt- vårt hem fullkomligt svämmar över av bubbelbad, ljushållare,  plåster, statyetter,  affischer, munsprayer, sparbössor, tejprullar – you name it, med fromt leende frälsare och heligt skimrande Marior.  Och nu inte ett ord av otacksamhet till alla de vänliga själar som under åren levererat dessa gåvor- men snälla, vårt hem ser ut att vara inrett av nån sorts religiösa fundamentalister on acid.

Självklart får man förståss medge att det inte alltid är så lätt att hitta saker som inte har kristna motiv när man givetvis handlar alla sina presenter på kitsch.se, och därför har jag varit god nog att sammanställa en lista nedan på saker som faktiskt finns utifall att det nalkas fler inflyttningsfester, födelsedagar och jular framledes:

1. Några, jag citerar ”stylisch Mustaches for girls” slut citat
2. En sjungande grön fågel
3. Air freshener med doft av bacon
4. Tuggummit I love my penis
5. Uppskruvbar plåtgroda
6. Plastkorg Hillevi Brun
7. Robot, liten, blå

Och detta mina vänner; är allstå bara ett urval! Helt otroligt. Ha en trevlig vecka så hörs vi snart igen!

/Matilda och Rebecka

Vi har svårt för att bestämma oss för vart Jesus ska stå. Den där rosa, med det ludna ytskicktet som för tankarna till känslan av att ta i en sliten barnleksak. Medan vi plockat upp det mest väsentliga i köket har vi provat flera placeringar, men det är liksom ingen som känns helt värdig en frälsare. Vi tittar förbryllat omkring oss och Jesus sträcker ur sina armar så som för att välsigna hela vårt dignande flyttlass och ler fridfullt med rosa stiltje.

För att vara rakt på sak är det faktiskt inte helt okomplicerat med placeringarna i den här frågan eftersom denne ludne pastelltingest i just detta, vårat första gemensamma hem, faktiskt inte bara är kitch i största allmänhet. Rebecka ska trots allt bli präst och trots Matildas hedniska bakgrund förmår hon förstå att ting kan bära på en dos helighet (även om hon inte direkt kände sig fullt lika manad som Rebecka att likblek göra korstecknet under den där Prideföreläsningen om strap-on-sex med Jesusdildos). Kanske då att det inte helt passar sig att ställa honom bredvid whiskyn?

Vi har alltså flyttat ihop efter ett och ett halvt år av särboskap, och nu är det dags för den stora utmaningen; projekt baka ihop de olika smakerna till en enda stor harmonisk skinkhalva. Inte för att våra smaker är så olika, om man bortser från Rebeckas fördömmande av vasscigarrer i guldurna, och Matildas tveksamma inställning till svartmålat trä. Egentligen tycker vi mest att det hela är sjukt roligt, eftersom Rebecka tidigare bara haft en minimal etta medan Matilda turnerat runt som inneboende och vi därmed måste skaffa det mesta från scratch.

Men utöver detta med tingens helighet står vi ju dessutom inför den ambivalenta slitningen mellan den stil som får hjärtat att slå lite extra och det som man vet platsar i inredningsrepotage (som vi ju alla kommer att få vara med i förr eller senare när vi blir sådär plötsligt erkända som de lovat oss att bli). Någonting i oss minner ju så trollguldsaktigt om barndomsskatter när vi kommer över inredningsdetaljer dignande av glittriga, bordellröda och strassiga pryden, rosa flamingos, blommande syntetgräsmattor till balkongen, blinkande blomsterslingor i den mest kulörta plastutföringen, draperier, fontäner, piedistaler... ja men sedan nyktrar vi snart en aning och påminns om uttryck som "blonda träslag", "luftig sparsmaksamhet", "less is more". Som om det givna svaret på frågan om allas vår trivsel, och framförallt respektabilitet, finns i Hammarby Sjöstad; det enskilda område som kanske mest av något i Stockholm får representera våra törstande medelklassdrömmar om lyckan i att äga sin egen bostad med öppna planlösningar, designade soffor och parmiddagar med en lagom torr Riesling.

Vi kastar en ny blick på Jesus och konstaterar att detta med att våga kitchet är en fråga om klass, och förstås också om femininitet, - det skamliga, vulgära, omåttliga. På så vis är glittret, prålet, plasten och strassen som att klä sin bostad i drag och med färgstark kaxighet avslöja det konstruerade i det osynliga - den illusoriskt naturliga make-upen hos ett homestylat hem. Med nytt mod plockar vi upp den skära sparbössan med hemmafrun och texten "I'm savin up for more valium" på och placerar i fönsterkarmen. Slutligen bestämmer vi oss för att ställa Jesus jämte olivoljorna vid vattenkranen i hopp om att han i all sin ludna fromhet skall ta sig för det där vintrixet som han ju är så bra på.

Nästa vecka ska Rebecka skriva mer om religiös kitch!

/Matilda och Rebecka