I Love Kitsch.se!

Jag ska verkligen inte skriva ett blogginlägg om Patrick Swayzes död. Är liksom inte typen som gör offentliga människors död till mina personliga dramer. Vore smaklöst. Så har tankarna gått den senaste veckan, och ändå sitter jag nu här på långfärdsbussen med datorn i famnen och kan inte låta bli. Jag ska vara ärlig och erkänna att det egenligen inte alls är Swayze det handlar om, utan Johnny Castle. Att den allt för unge och livsglade familjefadern och begåvade skådespelaren Patrick Swayze har lämnat jordelivet är förstås fruktansvärt sorgligt, något annat menar jag absolut inte. Men den person som ockuperat mina tankar de senaste dygnen är ju den där senigt muskulöse mannen med svårmodig blick som dansade sig in i mitt 11-åriga hjärta under tidigt 90-tal.

En krönikör i Aftonbladet i min egen ålder dristar sig till att påstå att Johnny Castle var med och formade en hel generation tjejers bild av manlig kärlek; den känslomässigt sargade och hårdhudade killen vars ögon avslöjar en svåråtkomlig mjukhet som enbart rätt kvinna kan förlösa. En kvinna som ska lära honom att våga känna tilllit och ge sig hän igen. Hur genraliserande detta påstående än kan framstå så hamnade det mitt i prick i storyn om min alldeles egna romantiska bana, och det skulle dröja många år av springande efter kåkfararsnubbar med sammetsögon innan jag förstod att verklighetens Johnny Castle pajar bilrutor av helt andra skäl än för att transportera dig till avlägsna skogsgläntor och öva danslyft. Ungefär lika lång tid som det tog för mig själv att inse att jag snarare än att dansa cha-cha med Johnny, ville vara som Johnny. Sedan dess har Johnny Castle varit min stilikon, och no I don´t fuckin do colours (om man bortser från en och annan Prideparadoutfit =), det ska vara skinnpaj och stora boots, och kedjor och gärna ett välinövat snett leende, 'cause nobody puts Rebecka in a corner, och jag vill vara den som kobent och stelaxlat plöjer ut henne i publikhavet.

Detta är den kvarvarande resten av min 11-åriga förälskelses rodnande kinder och jag har aldrig kunnat sluta att med jämna mellanrum slå på Dirty Dancing under febriga soffdagar. Nu är Patrick Swayze död, mannen bakom den one and only Jonny Castle, och jag säger lite pretentiöst till Rebecka som har svårt att ta min upprördhet på allvar att; ”Det är som att min heterosexualitet har dött”; varpå hon svarar ”Jasså, är det något du sörjer eller?” med en tveksam min. Sörjer är nog ett jäkligt starkt ord i sammanhanget, men tja, en form av förlust är det kanske, dödsstöten för en epok som formade första halvan av mitt liv. Kvar finns inte de pulserande hjärtslagen; kvar finns ikonen, och thats it.

Igårkväll visade SVT som den ansvarstagande institution de är Dirty Dancing för hela den generation tjejer som Aftonbladetbruden menar har fått sin sexuella identitet snedvriden av den. Skälv bandade jag in slutscenen för att kunna fortsätta mitt övertalningsprojekt med Rebecka om att öva in koreografin som bröllopsvals.

/Matilda