frustration
studentrum vid 29 års ålder – inte helt rättvist.
så efter att ni har läst om min renovering i det tidigare inlägget kan ni
kanske förstå att jag inte är helt tillfreds med att nu bo i ett litet
rum i en liten by i danmark. well, well, life´s a bitch!
..eller inte! jag är på helt rätt ställe för mig just nu. jag går en 3-årig projektledarutbildning här där man första året bor till större delen i århus men de andra åren kan vara inprincip vart man vill.
det som är frustrerande är väl att jag inte har min stad, mitt hem,
min familj, mina vänner, eller new york med mig hit. samtidigt
om jag hade det, finns det ingen chans att jag skulle lära känna alla
det nya sidorna av min personlighet som jag faktiskt upptäcker här
varje dag.
från att precis ha renoverat min lägenhet överdrivet grundligt till
att åter bo i ett klipp-och-klistra-hem kan kännas kokko ibland. men
också enormt hälsosamt för mig som ibland kan frysa när saker inte är
exakt så som jag vill ha dem. jag behöver lära mig att göra det bästa
av situationer även när det kommer till boendet. också för mig som
aldrig bott med någon innan, förutom under perioder i new york eller
tillfälligt med gamla pojkvänner. jag behöver verkligen lära mig att ta
hänsyn, att mitt hem även kan vara någon annans hem. vilket nog min
framtida man kommer att uppskatta (var så god).
men det är galet vad det påverkar mig, jag märker det speciellt nu.
vårt vardagsrum här är övermöblerat och med en massa småsaker överallt.
kanske är det att det inte är mina saker som gör att det stör men jag
får ingen arbetsro. vill bara skala av rummet, ta bort hälften av
möblerna och måla väggarna, det skulle ge mig ro.
när jag flyttade trodde jag att det här skulle kunna kännas som hemma
på riktigt, att jag skulle känna mig till freds med att bo här.. nu har
jag bestämt att det här är där jag är nu inte där jag bor..
här är lite av de saker jag valde att flytta ner:
/malena
